28 december, hemresedagen:

Efter frukosten visste vi inte riktigt vad vi skulle hitta på.
Vi skulle inte bli hämtade för avfärd till José Martíflygplatsen utanför Havanna förrän kl 17.00, så det var gott om tid för att inte göra någonting.

Senast kl 12 var vi tvugna att checka ut från hotellrummet. Vid halv tolvtiden åkte vi ner till receptionen och gjorde oss oskyldiga. Sen bad vi att få låsa in våra resväskor för förvaring fram till dess vi skulle åka.

En lång väntan
Vi tog handbagaget med oss och upprepade proceduren från igår och lade oss vid poolen. Idag blev det dock på skuggsidan eftersom vi hade bränt upp oss igår.

Jag låg och bläddrade förstrött i Michael Palins bok, "Hemingway Adventure" där författaren följer Hemingways fotspår. Han skriver trevligt och jag antar att fler än undertecknad har sett honom resa kors och tvärs över jordklotet i de BBC-producerade programmen, som även är utgivna på video. Annars är väl Palin mest känd för sina bravader med Monthy Pythons Flying Circus eller som den stammande Ken Pyle i filmen "A fish called Wanda".

Väntan var lång och jag låg mest och stirrade upp i palmkronorna, koncentrationsförmågan var som bortblåst.

Vi hade säkert kunnat hitta på något att göra, men vi hade ingen större lust att springa omkring med vårt handbagage.





Vid halv tretiden kände vi att vi var tvugna att röra på oss. Dessutom började det bli lunchtid. Vi besökte barbequerestaurangen vid poolen och vi fick sällskap av fem hungriga katter (varav två hamnade på bild). De sprang omkring bland borden och tiggde så gott det gick. De åt till och med upp kotlettbenen vi smög till dem under bordet med glupsk aptit. Det hade aldrig våra bortskämda katter hemma gjort!

Plockade fram kameran ur handbagaget för att ta en sista bild ut mot poolen och havet. Klockan var nu fyra och om en timme skulle vi bli hämtade vid receptionen.



Vi hämtade ut våra resväskor och satte oss i baren tills klockan blev fem.
Därefter gick vi ut och ställde oss på vägen utanför hotellet. Hotellets vägg var dekorerad med politiska budskap och nationalromantiska symboler.

På banderollen i fönstret stod det skrivet: "Cuba sí... Comparte mi alegria" - ungefär: Ja till Kuba... Dela min glädje. I den inramade tavlan som satt på väggen ovanför banderollen fanns ett annat politiskt budskap, 45-årsjubileet av den kubanska revolutionen.

Tavlan föreställde frihetshjältarna Che Guevara och Fidel Castro, 1959.
"Unidos luchamos... Unidos venceremos. 45 aniversario del Triunfo de la Revolución" - "Tillsammans slogs vi, tillsammans skall vi segra. 45-års jubileet av den triumfartade revolutionen".

Den sista tavlan som hängde på hotellväggen var i mitt tycke fult stycke konst. Nationalromantiken flödade, som den så ofta gör på Kuba.
I bakgrunden på bilden finns vårt hotell, Meliá Las Américas.
De två männen föreställer nationalhjälten och poeten José Martí (till vänster). Vid sidan om Martí avbildas Carlos Manuel de Céspedes, den första presidenten för den fria republiken "Cuba libre".
Kubas statsvapen återfinns i mitten av tavlan.
Kubas nationalhymn, "La Bayamesa" (skriven och komponerad av Pedro Figueredo, 1867-1868) finns med både noter och text på notbladet.
Fågeln strax under José Martí, "El Tocororo" (Priotelus temnurus på latin) är Kubas nationalfågel. Dess fjäderdräkt inspirerade till färgsättningen av den kubanska flaggan. El Tocoroco är också en symbol för frihet, burar man in den så dör den av sorg.
Blommorna nere till vänster kallas för "La mariposa blanca" (den vita fjärilen) och är Kubas nationalblomma. Den användes av kvinnorna under frihetskriget för att skicka hemliga meddelanden och budskap till rebellstyrkorna.

Adiós Varadero
Så kom taxin. Det var dags att ta faväl av Varadero, något som undertecknad inte direkt sörjde. Om man bara är ute efter sol och bad så kan man hitta betydligt billigare alternativ på närmare håll, dessutom med större chans till sysselsättning vid sidan om playan. Visst, stränderna var fantastiska, men jag skulle inte klara av att ligga där sysslolös i fjorton dagar som många andra av hotellgästerna gjorde. Jag höll på att bli tokig efter två dagar, men alla är vi ju olika...

Att lämna Varadero var en sak. Däremot kändes det lite vemodigt att veta att vi snart skulle åka ifrån övriga Kuba. Hur kommer det att se ut nästa gång vi kommer hit? Om vi nu får en chans att återvända överhuvudtaget.

En italienare och hans son delade taxi med oss och färden gick i tysthet mot Havanna. Det började skymma och strax var det mörkt. Det fanns ingenting att se när vi tittade ut genom bilrutorna, så efter ett tag satt vi alla fyra och halvslumrade i baksätet.

Framme vid flygplatsen
Vid 20-tiden var vi framme vid flygplatsen. Vår incheckningsdisk var inte öppen så vi satte oss vid ett ledigt bord i en kafeteria och väntade. Så öppnade den till sist. Tack vare att vi nästan var de första som checkade in så hade vi därför turen att få ett bra säte vid nödutgången, med gott om plats för att sträcka ut benen.

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig för procedur för att lämna landet, jag var beredd på det värsta. Kanske var det därför som vi upplevde att det gick ovanligt smidigt. Vi ställde oss i kön för att betala de 50 dollarna i flygplatsskatt. Pengarna togs glatt emot och det stämplades friskt på våra boardingcards. Nästa steg var att gå igenom passkontrollen. Inga konstigheter där heller och inte ville de stoppa oss för att kolla om vi hade några smuggelcigarrer.

Så var vi förbi alla eventuella byråkratiska hinder och promenerade runt i den mycket moderna internationella avgångshallen. I jämförelse med andra länders internationella flygplatser så var urvalet begränsat både när det gäller shopping och att få sig något till livs. Vi letade febrilt efter någon internationell press, men fann ingen. Kanske den möjligheten fanns för de som åkte business och hade tillgång till "Sala Vip", vip-lounchen. Inte för oss vanliga dödliga i alla fall.

Vi satte oss i den enda kafeterian som fanns till buds och köpte något som skulle föreställa en hamburgare. Där blev vi i princip sittandes tills planet skulle lyfta.

Jag gick en runda i affärerna för att se vad som fanns att köpa. Som i så många andra dollaraffärer på Kuba fanns det gott om cigarrer och kubansk rom. Eftersom vi hade köpt det vi behövde i den vägen så valde jag istället ut några cd-skivor. Till skillnad från musiken som man köpte av artisterna på gatan så var det professionellt producerade skivor med bättre kvalitet.
"Juan Formell y Los Van Van grandes éxitos" var jag bara tvungen att ha. Los Van Van är nog Kubas mest kända salsamusiker, det var den gruppen som införde en egen salsatakt, kallad songo.
Som avslutning på vår nostalgitripp så passade även "Hasta Siempre Comandante - 30 años después" (För alltid Comandante - 30 år efteråt) utmärkt. Cd:n innehåller, förutom ett femtontal låtar i revolutionens tecken, även originalinspelningen när Fidel Castro läser upp Che Guevaras brev till Fidel den 3 oktober 1965 på revolutionstorget i Havanna. Undrar just om jag kommer att lyssna på den hemma?
I en liten souverniraffär hittade jag till slut något som jag kanske kan ha användning för, en kombinerad ryggkliare och skohorn i plast med motiv över Havanna på ;o) Priset var helt överkomligt, 1.30 dollar.

Adiós Cuba
Efter en halvtimmes försening så var det dags att kliva ombord på planet.
Vi lyfte kort därefter och vi kikade ut genom fönstret. Långt därnere låg det dåligt upplysta Havanna. Till slut försvann staden ur vårt blickfång och färden fortsatte över ett mörkt och nattsvart atlanthav...

"Adiós Cuba - Hasta la vista!" "Hasta pronto?" - Adjö Kuba. Vi ses snart igen?
Vem vet?