23 december - andra dagen i Havanna:

Gjorde samma procedur idag som under gårdagen, öppnade balkongen och kikade ut. Samma intensiva odör med bensinångor, men himlen var klarblå trots alla avgaser. Dags för en promenad till havet, något som man inte är bortskämd med när man i vanliga fall bor i Madrid mitt på den spanska mesetan.

På promenad till havet via Paseo del Prado

Paseo del Prado, eller Paseo del Martí som gatan heter officiellt efter revolutionen, låg precis utanför hotelldörren.
Den är som en grön lunga som sträcker sig från Parque Central ut till strandpromenaden Paseo Malecón. Under de lummiga träden finns gott om parkbänkar där man kan vila sina trötta fötter, eller bara slå sig ner och titta på folklivet eller de vackra byggnaderna runt omkring.

Gatan ligger i stadsdelen Centro Habana och planlades av markisen de la Torre. Den hamnade utanför de gamla stadsmurarna och var färdig 1772. Prado blev snabbt ett populärt tillhåll för aristrokatin som gjorde utflykter i vagnar förspända till häst. Än idag är gatan ett uppskattat promenadstråk.

Halvvägs ner mot Malecón när man kommit till Calle Refúgio, kan man ta av på Refúgio och bege sig en gata österut. Då hamnar man vid Museo de la Revolución. Valet av byggnad för revolutionsmuseet är symboliskt. Man lade det nämligen i den förre diktatorn Batistas presidentpalats. I museet finns foton, dokument och annat av intresse som visar det kubanska folkets kamp för frihet. Bakom museet finns Memorial Granma, Granma är namnet på båten som Fidel Castro och 81 andra revolutionärer seglade med från Mexiko till Kuba i december 1956 med avsikt att störta diktatorn Batista. Båten som skyddas av glas är förvånansvärt liten. Vid sidan om Granma står bl a ett amerikanskt spionflygplan som sköts ner 1962 under missilkrisen.

Alldeles i närheten av revolutionsmuseet (Calle Zulueta 106) ligger cigarrfabriken Real Fábrica de Tabacos La Corona. Den kända fabriken grundades 1842 och flyttade till nuvarande lokal 1902. Huset kallas även för "La dama de Hierro", järndamen, eftersom det var det första hus i Havanna som bygdes med järnstomme i slutet på 1800-talet.
Tyvärr var själva fabriken stängd vid vårt besök, i normala fall finns det guidade turer. Fabrikens affär var dock öppen. Det blev inga coronas vår del, däremot köpte vi en låda Cohiba, vilket var Fidel Castros favoritmärke innan han slutade röka år 1985.
Att tänka på vid cigarrinköp!


Fortsätter man en liten bit söder ut på Zulueta så kommer man till Museo Nacional de Bellas Artes. Det fina konstmuseet med kubanska konstverk från kolonialtiden fram till modern tid ligger inrymt i ett palats. Nu hade inte vi tid att besöka det, det var ju till havet vi skulle och inte tillbaka i riktning mot vårt hotell igen.

Så kom vi fram till Paseo Malecón, den kända strandpromenaden i Havanna. Den sträcker sig sju kilometer längs stadens historiska kvarter. På fotot till vänster kan man se de moderna skyskraporna i stadsdelen Vedado i horisonten.

Tittar man istället österut så kan man skymta det gamla fortet Castillo de San Salvador de la Punta.
Malecón planerades av amerikanarna i början på 1900-talet. Tanken var att göra en trädkantad strandpromenad som skulle börja vid Castillo de la Punta och sträcka sig vidare västerut. Pga att det ofta är starka vindar och kraftiga vågor så lades dock projetet i malpåse och den ursprungliga planen ändrades. 1902 skapades det öppna torget framför Paseo del Prado och promenaden lades därifrån och västerut. Snart blev strandpromenaden en länk mellan de äldre och de modernare stadsdelarna.

Malecón är en känd samlingsplats för förälskade par, vanliga flanörer, fiskare... och arbetare. På bilden ovan till höger har en kille precis lyckats välta en skottkärra med sand. Kanske var det kubanskan som sitter på muren som förvred huvudet på killen och gjorde så att han tippade skottkärran?
Havet var lugnt när vi promenerade och vattnet var kristallklart!


Innan vi nådde fram till Castillo de la Punta smet vi över den hårt trafikerade gatan. Vi hade fått syn på en bar och vi var sugna på en iskall öl. Stället var fullt med surrande flugor, men ölen var god.
Vi kom att tänka på att vi hade fått fullt med insektsbett som vi inte visste var de kom ifrån. Kanske att det var osynliga mygg som attackerade oss. Vår teori blev att vi drabbats av che-che-flugan ;o)


Hoppas att fiskarna hade fiskelycka. Det är ju ett bra sätt att skaffa föda på i livsmedelsbristens Kuba för de som inte har tillgång till amerikanska dollar.
Till sist hade vi nått det gamla fortet la Punta, eller Castillo de San Salvador de la Punta som är det fullständiga namnet.
Fortet har spelat en viktig roll i stadens försvarssystem och byggdes under åren 1589-1610. I slutet av 1600-talet kom en italienare vid namn Anitonielli på den geniala idén att tillverka en kedja bestående av trä- och bronsringar för att sammanbinda la Punta med det andra viktiga fortet, El Morro, på andra sidan bukten. Så snart ett fientligt skepp siktades så spändes den 250 meter långa kedjan mellan de två forten för att förhindra insegling i bukten.

Utan rom, inget Kuba - dags för provning av nationaldrycken

Nu var vi ganska trötta i benen efter vår promenad på Prado och Malecón. Vi beslutade enhälligt att ta en taxi till Fundación Destileria Havana Club (Calle San Pedro 262).
Havana Club är nog det mest kända kubanska rommärket och deras gamla destilleri är öppet för allmänheten. Museo del Ron Havana Club (Havana Clubs rommuseum) guidade rundtur startar i den vackra pation i kolonialstil där man för övrigt kan slå sig ner och vänta på att turen börjar på ett passande språk (spanska, engelska, italienska, franska och tyska).
Vi blev visade alla de olika stegen i romframställningen. Från sockerrörsskörden till jäsningen, destilleringen, filtreringen, lagringen, blandningsprocessen och till slut upptappandet på flaskor.
Mitt i byggnaden har museet byggt upp en modell av ett "ingenio", dvs sockerplantage. Ett ångdrivet miniatyrtåg åker runt plantaget, säkert till glädje för yngre besökare. Turen avslutas i destilleriets bar där man får provsmaka treårig rom. Baren serverar även utmärkta cocktails. I anslutning till baren finns en affär där man kan köpa rom, cigarrer och andra souvernirer.
Varje månad har museet ett lotteri då dragning görs på månadens inträdesbiljetter, har man tur kan man vinna en flaska 50-årig rom. Vi fyllde i våra biljetter och hoppas nu på tur.
Mer läsning om rom.


Det var hög tid för lunch och vi började flanera genom gamla stan för att i sakta mak dra oss mot hotellet.
Provsmakningen av romen hade fungerat som en riktig aptitretare och nu var vi rejält hungriga.
När vi kom till Plaza de Armas stannade vi till lite för att se på folklivet och höra musik.
Vi fortsatte promenaden på den charmiga gatan Calle Obispo. Eftersom vi kom på att den kända restaurangen och baren El Floridita ligger på samma gata (nr 557) så tyckte vi att det skulle bli ett perfekt ställe för lunch, framförallt som det skulle vara nära till hotellet efteråt.


Mera rom åt folket - på El Floridita

På restaurangens skylt kan man läsa: "Restaurante bar Floridita, la cuna del daiquiri" - Floridita, daiquirins vagga.
Nu vet jag inte riktigt om det stämmer. Det sägs att daquirin uppfanns av en kuban och en italienare tidigare. De blandade rom med socker och citron och namngav drinken efter platsen de befann sig på, i Daiquirí.
Nå, man kanske kan säga att det var på El Floridita som barmästaren Constante (Constantino Ribalaigua) på 1930-talet förfinade det ursprungliga receptet. Det sägs att Ernest Hemingway hjälpte bartendern att blanda ihop det slutliga resultatet.

El Floridita var Hemingways stambar och restaurangen frekventerades även av många andra av dåtidens kändisar: Ava Gardner, Gary Cooper och Spencer Tracy för att bara nämna några.

På El Floridita hänger Hemingway fortfarande över bardisken och sörplar på en daiquiri, fast nu i form av en staty.

Maten på restaurangen var bra, men inte prisvärd med tanke på den höga notan. Daiquirin däremot var suverän, det var inte den sista på Kuba, även om vi inte hann besöka El Floridita fler gånger.

Ingredienserna till daiquiri finns här.
Om du vill fixa Hemingways specialblandade version av daiquirí, "Papa Doble", så dubblar du mängden av rom och utesluter sockret. Den karl'n drack friskt!

Efter lunchen promenerade vi den korta biten västerut och efter tio minuter var vi uppe på hotellrummet. Det var dags för en välbehövlig siesta. Vi skulle ju orka med kvällens show också!

El Aljibe i Miramar och La Tropicana
Efter ett par timmars snusande så kände vi oss laddade för kvällens show på den legendariska nattklubben La Tropicana.
Vår resebyrås representant hade tipsat oss i förväg om att inte beställa middag i samband med spektaklet utan hellre äta middag på annan plats innan showen började. Klubbens kulinariska kunskaper i förhållande till priset var inte att rekommendera.

Vid halv åtta tog vi en taxi ut till stadsdelen Miramar i västra Havanna för kvällens middag. Vi hade fått tipset om att besöka restaurangen "El Aljibe". Taxin tog oss genom den fina stadsdelen med alla vackra ambassadbyggnader och hus.
När vi betalade taxin så sa taxichauffören "Tack så mycket!" Han hade varit i Stockholm och hälsat på kubanska vänner för några år sedan ;o)

Restaurangen var ett mycket bra val och den anses ha Havannas bästa creolkök. Trots storleken, restaurangen är bland de största i stan, så var miljön intim och trevlig. Vi valde husets specialitet: kyckling, ris, svarta bönor, en sallad och friterade bananer. När vi bad om vinlistan så fick maken följa med ut till restaurangens enorma vinkällare och välja själv. Han blev dock tipsad om ett mexikanskt vin, och det provade vi med stor nyfikenhet. Det tillhör ju inte vanligheterna med viner därifrån. Det smakade hur bra som helst.

Strax före klockan 21 lämnade vi restaurangen mätta och belåtna. Vi fick tag på en ny taxi som skulle köra oss vidare mot syd-väst till stadsdelen Mariano och nattklubben La Tropicana.
När vi skulle gå in fick vi frågan om vi hade kamera med oss, jag sa nej och låtsades som ingenting. De ville nog helst att man skulle köpa foton av fotograferna som sprang omkring och fotade alla gäster. Vår trevlige resebyrårepresentant hade varnat oss för detta trixet, för det händer ofta att fotona aldrig levereras till hotellet som utlovats.

Vid entrén fick alla damer en ros och herrarna en cigarr. Vi blev sen lotsade fram till vårt bord längst framme vid scenen av en kypare. Efter ett tag fick vi sällskap av ett amerikanskt par. De hade kommit till Kuba via Mexiko eftersom amerikaner inte får resa in i landet direkt från USA (däremot är deras amerikanska dollar välkomna). ;o)

Entrén kostade 75$ US dollar per skalle, inte billigt precis. För det fick vi ett glas champagne, en minimal ostbricka och jordnötter, en 1/2 flaska rom för två personer att dela på och varsin burk cocacola. Nu var det inte det amerikanska märket utan ett lokalt. Tropicola hette det och på burken stod det "el sabor tradicional", den traditionella smaken. Namnet passade väl bra till lokalen ;o) Jag var glad att vi inte lade 10 dollar extra för middag, för då hade vi ju missat "El Aljibe".

Till slut så började showen och jag vet inte vad jag skall säga. Vi har sett betydligt bättre spektakel i Madrid, till bättre pris skall tilläggas. Scenografin var som ett minne från forna öststater. Ett stort plus vad dock musiken, framför allt när de gamla afrikanska rytmerna lyftes fram.

La Tropicana var från början en stor farmegendom som tillhörde Mina Péres Chaumont, änka efter den förmögne Regino Truffin.
På 1930-talet förvandlade hon sin egendom till den bästa och största nattklubben i världen med restauranger, casino och spektakulära cabareter. Nattklubben invigdes den 31 december 1939 och har sedan dess haft många uppträdanden och välkända gäster. Bland de stora stjärnorna kan nämnas Josephine Baker, Bola de Nieve och Nat King Cole.

Eftersom den tropiska skogen på farmen har bevarats intakt så är miljön fantastisk. Man sitter under en bar stjärnhimmel omgiven av exotiska växter och svajande palmer.

Konstigt nog stängdes inte "dekadensens högborg" efter revolutionen, istället inbjöds alla de sovjetiska partipamparna och andra "öststatshögdjur" hit.
Idag fyller La Tropicana också en funktion - som "mjölkko" för att få in amerikanska dollar. Bara runt huvudscenen där vi befann oss finns sittplatser för 1400 besökare.