21 december - resdagen:

Klockan 17 skulle Iberia-planet lyfta från flygplatsen Barajas i Madrid.

Vi var ute i god tid med tanke på eventuella köer och intensiv jultrafik i luften. Det hade vi inte behövt bekymra oss om. Vi hade gott om tid för lite tilltugg och dryck på flygplatsen för incheckningen gick hur smidigt som helst.

Ca tio minuter efter utsatt tid lyfte den stora jumbojeten med siktet inställt mot Havanna, Kuba. Vi hade en knapp tiotimmars flygtur framför oss.

Tröttsam flygresa
Det var trångt ombord på planet och allting var allmänt halvskraltigt. Vi satt i mittgången med fyra säten och hamnade i mitten av de fyra sätena. För spanjoren bredvid mig funkade inte läslampan. Nu löste det sig det hela med att maken fick en ledig plats vid sidan om sedan hans granne hittat ett ledigt säte längre bak. Vi flyttade oss därför ett steg till höger och jag och spanjoren fick ett ledigt sätte mellan oss där vi kunde dumpa av diverse som inte fick plats någon annanstans. Grannen kunde luta sig till höger och utnyttja mitt läsljus och jag använde sätet mellan oss för att lägga mina böcker och annat skräp, eftersom fickan på väggen framför var trasig och hade ett stort hål i botten ;o)

Makens hörlurar fungerade inte, men det gjorde nog inte så mycket eftersom han försökte slagga. Jag såg på tre halvdåliga filmer på raken. Vi satt precis bakom den stora filmduken, jag fick nästan nackspärr i slutet efter den konstiga titt- och sittställningen.

Efter dryga nio timmar var vi till sist framme. Lyckades dessförinnan halvslumra sista timmen och blev väckt av en sorts "merienda", ett mellanmål som serverades när klockan var lite mer än ett på morgonen madridtid, dvs 19.00 lokal tid. Allting kändes svullet i kroppen, framför allt benen, fötterna och nacken när jag vaknade till. Gick längst bak i planet för att uppsöka toa efter att ha kämpat med att få på mig gympadojjorna på mina svullna fötter. På toaletterna som låg bakom filmduken precis framför oss, hade spolningsfunktionerna upphört att fungera sen timmar tillbaka...

Äntligen framme
Jag var förberedd på krångel vid passkontrollen men blev glatt förvånad över att det gick så smidigt. Jag fick en fråga av tjejen i luckan som jag inte uppfattade i mitt nyvakna och samtidigt dödströtta tillstånd. (Det var bara tjejer som jobbade som passkontrollanter). "¿Vas con Fran?", frågade hon.
¿Cómo?, svarade jag frågande, och till sist förstod jag vad hon menade. Hon syftade på maken som förutom sina två andra förnamn även heter Frans, det första namnet i passet och ett namn som han aldrig använder vid tilltal. Det var inte första gången han blev kallad för Fran eller Paco i spansktalande länder, och han hade ju stått ju framför mig i passkontrollen.
Jo, jag åker med "Fran", lyckades jag till sist bekräfta och efter ett "Välkommen till Kuba" så blev jag insläppt genom den låsta porten som skiljde mig från maken och rullbandet där väskorna skulle komma.

Rullbandet - en sån mardröm!
Jag har läst en hel del om Kuba innan resan, men ingenstans skriver de om rullbandsproceduren!!

Vi väntade 30 minuter, inget hände. Väskor och allehanda paket från vår flight började dimpa ner på bandet, men inte våra väskor. Efter en timme, på "väskfronten" intet nytt. En timme blev till en och en halv och inga väskor...

När det gått två timmar kom en cykel ut på rullbandet och då misstänkte vi och de andra som stått och väntat tålmodigt vid sidan om oss att något var fel!
En spanjorska som varit med på samma plan gick och frågade vad som var på gång och hon kom tillbaka och meddelande att det inte var något ovanligt med två timmars väntetider *suck!*.

Till sist kom de, våra väskor menar jag!
Ut genom tullen utan att bli stoppade, *skönt!* Nu återstod det bara att luska ut hur vi skulle ta oss till hotellet i Havanna. Vi hade bokat allting via resebyrån men visste inte vad vi hade att vänta oss.

Det var "knökat" med folk i utgångshallen som väntade på besök över julhelgen och fullt med skyltar med namnen "Sr si & Sra så, vi hittade dock inget som kunde stämma in på oss. Vi hade en voucher som var giltig för en resa till hotellet i Havanna, knappt tre mil från flygplatsen.
Vi frågade en snubbe med en stor skylt och han meddelande: "Aha, ni reser med El Corte Ingles. Representanten är här och kommer strax".

Jo då, killen kom och lotsade ut oss i taxikön där vi fick vår första erfarenhet av Kubas jineteros, dvs folket som "hjälper" turisterna med service som man får vare sig om man ber om det eller inte. Jineteron tittade uppfordrande på oss och sa "propina" (dricks), och sträckte ut handen. Eftersom han lyfte in våra väskor i taxin så var väl värd sin dollarsedel. Jag var glad att jag växlat in 62 endollarssedlar på det lilla bankkontoret i Madrid, de skulle säkert komma till användning...
Det kändes skönt att lämna José Martíflygplatsen åt sitt öde. (José Martí)

Guidad tur
Vi fick "lift" med en urtrevlig kuban som var väldigt mån om att visa sitt land och han var en utmärkt guide. Vi var bra trötta men fick ändå en första inblick av Kuba även om klockan var sent slagen. Eller tidigt kanske man skall säga?

Första känslan jag fick i och med med vår biltur in mot Havanna var att det kändes som jag var tillbaka i Lissabon när vi flyttade dit 1990. Om man bortser från den bättre belysningen i Portugal så var känslan densamma. Byggnader som ser vackra ut i halvmörkret, man ser inte alla slitage och skavanker.
Först trodde jag att Havanna hade drabbats av en "apagón", dvs nedsläckning. Det lär inträffa då och då pga av energibristen. Antar dock att en apagón innebär ett totalt mörker, och det var det inte frågan om nu. Det lyste här och var i fönstren och de få gatulamporna gav en liten uppfattning om vad som fanns att vänta.

Vi åkte igenom förorterna till Havanna och blev visade de viktigaste industrierna, revolutionstorget, centrala Havanna och till sist gamla stan där vi stannade vid vårt hotell, Hotel Parque Central.

Framme vid hotellet
När vi kom fram var klockan nästan sex på morgonen madridtid. Efter att betalt taxichauffören rejält med dricks så checkade vi in på hotellet, åkte upp till hotellrummet, sen ner med hissen igen för en snabbis till baren. Där beställde vi en iskall kubansk öl av den mildare sorten - Cristal. Det var ju bara midnatt i Havanna. Kvällen var ung, men vi kände oss som hundraåringar, minst...
Efter en natts sömn så skulle vi säkert vara pigga som bara den!

När jag öppnade resväskan för att få fram necessären fick jag en förklaring varför det hade tagit tid på rullbandet. Allt i väskan var genomsökt trots att den varit låst innan. Inget saknades dock.