Julafton, den 24 december:

Så var det julafton och sista dagen i Havanna...
I dag hade vi inga speciella utflykter planerade, vi vaknade nämligen ganska utpumpade efter gårdagens alla händelser.

Trots julgranar, andra juldekorationer och softad julmusik ur diverse högtalare här och var så ville ingen julstämning infinna sig. Nu hade vi ju åkt bort för att slippa fira jul, så det gjorde absolut ingenting, tvärt om.

Det kommunistiska partiet förbjöd julfirandet i början på 1960-talet och juldagen togs bort som helgdag ur almanackan. När Fidel Castro träffade påven Johannes Paulus II i Rom 1996 fick han löftet att påven skulle göra ett statsbesök till Kuba. Samtidigt lär påven ha frågat Castro om det inte var dags att återinföra juldagen som helgdag. Helgdagen hamnade därför till mångas glädje åter i almanackorna i december 1997. Påven infriade därefter sitt löfte och gjorde ett bejublat besök på Kuba i januari året därpå.

Under förmiddagen började regnet vräka ner. Vi hade därför ingen lust att ge oss ut på några längre promenader för att hitta ett lämpligt lunchställe, vi satte oss istället i hotellfoajén för att vänta på att regnet skulle upphöra. Vi ville inte äta någon riklig lunch eftersom vi hade bestämt oss för att stanna kvar på hotellet sista kvällen i Havanna. Vi hade bokat bord på en av restaurangerna, Restaurante Mediterráneo, för att intaga deras åttarätters!!! julmeny.

Lunch på det anrika hotellet Inglaterra
Till slut upphörde regnet och solen tittade fram.
Vi genade genom Parque Central och korsade Paseo del Prado som luktade svett när solen stekte den blöta asfalten. Efter att ha hoppat över alla vattenpussar som bildats på gatan så klev vi in under taket på hotel Inglaterras välkända café, El Louvre med bästa utsikt över folklivet på gatan.
El Louvre öppnade 1843 som ett gatucafé och blev snabbt en mötesplats för stadens intellektuella som protesterade mot den spanska regimen.
Själva hotel Inglaterra byggdes 1856 och det införlivades med El Louvre 1875. Hotellet är byggt i neoklassisk stil med flera moriska inslag. På en pelare inne i hotellets bar kan man läsa en arabisk inskription: "Endast Allah är segraren".
Vår lunch blev mycket spartansk, en varm macka med chorizo och till det en Mojito.
Efter lunchen gick vi in i det klassiska hotellet, bl a för att uppsöka toaletterna. Maken kom tillbaka med ett brev som en kuban lämnat till honom och bett honom posta. Killen hade lämnat brevet öppet för att vi skulle se att vi inte smugglade med oss något olagligt. Det innehöll ett julkort och ett kärleksfullt brev till sin fru och dotter som bodde i Tyskland. Antagligen hade han inga pengar till frimärke eller så hade han förhoppningen att mottagarna skulle få brevet snabbare om vi kunde posta det utanför landets gränser. Det postades från Madrid när jag var hemma igen och har förhoppningsvis nått sin destination.

Havannas transportmedel
Om det är något man fascineras av i Havanna så är det de fantastiska transportmedlen som står till buds. Att förflytta sig längre avstånd kan vara en mardröm - framför allt för de som inte har tillgång till amerikanska dollar.

Att stå i ett gathörn och spana ut över trafiken är som att förflytta sig tillbaka till 1950-talet. Stora jänkare glider omkring på gatorna, vid sidan om dem kör små ryska ladabilar med svart, illaluktande rök som puffar ut ur avgasrören.

Filmen Havana (i regi av Sydney Pollack med Robert Redford och Lena Olin i huvudrollerna) skildrar syndens och dekadensens näste i Havanna i slutet på 1950-talet alldeles innan revolutionen. Miljöerna är mycket trovärdiga och den amerikanska fordonsparken i filmen är exakt den samma som rullar på gatorna på Kuba idag.

Efter att det amerikanska embargot infördes 1961 så är det så gott som omöjligt att få tag på reservdelar. De få kubaner som äger en egen bil har blivit mästerliga bilmekaniker med en rik uppfinningsförmåga. Det är imponerande att många av dessa veteranbilar fortfarande fungerar, om än till och från. Sedan berlinmurens fall och den forna handelspartnerns Sovjets olja ströps så kan man fråga sig vad det är för soppa som hälls i tankarna. Som stinkbomber kränger de fram och tillbaka på gatorna. Ofta ser man vrålåken ståendes mitt i gatan med öppen motorhuv. Flera män står runt omkring, ivrigt gestikulerande med allehanda verktyg i nävarna.

När vi kom tillbaka till vårt hotell efter lunchen möttes vi av denna komiska syn. Vid skylten om "Rent a car" så stod en hästdroska parkerad.

Sagt och gjort, varför inte hyra denna "bil"? Det är inte billigt, men ett trevligt och behagligt sätt att få se lite av Havanna "från ovan". Den ordinarie rutten som vi blev erbjudna var på ca 90 minuter och vår guide och kusken ville ha 15 amerikanska dollar för körningen. Eftersom flera av gatorna i La Habana Vieja är avstängda för fordonstrafik (inklusive hästskjutsar) så gick turen i utkanten av gamla stan och vi blev också lovade en körning på Malecón och vidare till Plaza de la Revolución. Revolutionstorget var vi dock inte sugna på idag igen, så vi bad om en liten rundtur på måfå.

Vi satt inbegripna i ett politiskt samtal med guiden under rundturen, så vi glömde helt bort att ta fram kameran. ;o) Killen var djupt besviken på sitt hemland eftersom det hade blivit svårare och svårare att leva i. I vanliga fall var han student men jobbade extra som guide så mycket han kunde för att få in lite nödvändiga amerikanska dollar för sin försörjning. Han var imponerad av att vi som svenskar kunde så bra spanska (vi nämnde inte att vi bor i Spanien sen tio år tillbaka). De flesta kubaner känner till Sverige genom Olof Palmes kubavänliga politik.

När vi var tillbaka vid hotellet igen efter en mycket trevlig och tänkvärd tur stack vi en tjugodollarssedel i guidens hand. Han skakade på huvudet och sa att han inte hade någon växel. Vi bad honom behålla den och önskade dem en riktigt god jul!

Cocotaxi är en trehjulig scooter som man ser överallt på gatorna. Den riktar sig främst till turisterna och kan ta två passagerare utöver föraren. Priset är ungefär som för en vanlig taxi, men den har ingen taxameter. Den lilla trehjulingen smiter fint emellan och förbi alla gamla amerikanska vrålåk och lämpar sig utmärkt för kortare turer.

Ett miljövänligare, men långsammare alternativ är cykeltaxi, eller bicitaxi (bicicleta = cykel) som de heter på Kuba. Till skillnad från cocotaxin så anlitas cykeltaxin ofta av kubanerna för att transportera sig kortare sträckor.

Den rosa metrobussen i bakgrunden på fotot till höger, El Camello (kamelen), vågade vi oss inte på!
Namnet har den fått av sitt puckelliknande utseende på taket. En tur med kamelen måste vara en fullkomlig mardröm för de som lider av klaustrofobi. Folk sitter och står som välförpackade sardiner i en sardinburk. Kamelen kallas i folkmun för "La pelicula del sábado", lördagens barnförbjudna film, pga av risken för sexuella trakasserier, annat snusk, våld och grovt språk.
På fotot syns även några exemplar av "jänkarna" som rullar omkring på gatorna.

Om du är pigg på äventyr, varför inte prova en tur med en av de få bussar som rullar omkring i stan. Kollektivtrafiken är dåligt underhållen och den främsta orsaken är antagligen bristen på bränsle.
Ha tålamod och var beredd på att det tar tid. Trots att det kan vara svårt att tro det, så finns det ett kösystem. Vid hållplatsen bör du fråga: "Quién es el último?", eller bara "último?", dvs vem är sist i kön? Kommer någon efter dig och frågar samma sak, så säg: "soy la última" - Jag är sist i kön. Eller vifta med handen om du är osäker.
Passagerarna kliver på fram i bussen enligt utstakad köordning och avgiften (i kubansk valuta) betalas till chauffören. Oftast kostar det mindre än en kubansk peso att färdas på bussarna.

Det bästa sättet att ta sig runt Havanna om man inte orkar promenera är dock med vanlig taxi. Det finns många bilar av varierande ålder och standard som det står taxi på, men alla är inte auktoriserade för att köra turister. Officiella taxibilar känns lättast igen på att de är nyare och välskötta och har en taxiskylt på taket. Undvik illegal taxi eftersom de inte har olycksförsäkring och ofta kan bli minst lika dyra som de auktoriserade bilarna.

För en unik bilupplevelse kan man anlita taxibolagets "Gran Caribes" amerikanska bilflotta. De gamla veteranbilarna brukar vara i toppskick och kan hyras för en kortare körning i stan, för körningar med pris per timme eller för en hel dag.


Åter på hotellet
När vi kom tillbaka efter vår rundtur med hästdroskan och kom upp på hotellrummet så låg det ett rart brev från vår camarera (rumsstäderska) på sängen med följande lydelse:
"Estimados clientes. Espero que la hayan pasado bien entre nosotros. Les deseo un feliz retorno a casa y un pronto regreso. Feliz navidad, próspero año nuevo. Su camarera Jaimi".
Kära kunder. Jag hoppas att ni har trivts hos oss. Jag önskar er en lycklig hemresa och hoppas att vi kan ses snart igen. God Jul och gott nytt år! Er camarera Jaimi.

Fy, jag hade ingen lust alls att resa vidare till Varadero i morgon. Jag hade gärna stannat minst en vecka till i Havanna, för det fanns hur mycket som helst kvar att utforska.
Jag tror dock att maken uppskattade en lugn avslutning på vår vecka på Kuba. Han skall byta hjärtklaffar i slutet på februari och pga det dåligt fungerande hjärtat så var inte orken vad den brukar vara.

Cuba libre och en julmiddag som fick oss att spricka!
Innan julmiddagen satte vi oss i baren och beställde en Cuba Libre.
Cuba libre (Fria Kuba, efter nationalisternas måtto) är en av de mest kända drinkarna på Kuba och sägs ha uppfunnits av amerikanska soldater som deltog i frihetskriget 1898.
Ingredienserna till Cuba Libre finns här.

Klockan 20.30 gick vi till restaurangen och blev lotsade till vårt bord.
Sen började frossandet:
Hummer och kronärtskockor med syltad tomat
Sjötunga med färserade räkor, ångad över champagne
Citronsorbet med mynta och treårig rom
Kalkon surpreme - stil hotell Parque Central, fylld med ankmousse och svamp, och pommes Duchesse.
Profiteroles fyllda med blå mögelost och grillade hasselnötter
Julbakelse med mandarin- och chokladsmak
Småkakor och som avslutning Café Cubano, en kopp starkt, gott kubanskt kaffe

När vi kom till julbakelsen - "Tronco de Navidad", kändes det som man behövde gå på toaletten för att få upp allt man hade krängt i sig.
Troncon (stubben) bestod av en rulltårta fylld med sylt, ovanpå var det två lager med smörkräm med choklad och mandarinsmak. Det stod mig upp i halsen ;o)
Nå, ibland kan man känna sig illamående av ett svenskt julbord också.

Under middagen var det levande musik. Kvintetten "Puras Cuerdas" underhöll på scenen, och kvällens höjdpunkt enligt programmet var när Raquel Hernández, en kubansk sångerska sjöng en repertoar av nationell- och internationell musik, ackompanjerad av saxofonisten och pianisten Orlando Sánchez.

Vi fullkomligt rullade ut från restaurangen strax efter midnatt och åkte direkt upp på hotellrummet.