22 december - första dagen i Havanna:

När jag vaknade på "morgonen" visste jag knappt var jag var. Kravlade mig upp ur sängen och startade dagen med att öppna balkongen och kika på utsikten.

Jag möttes av en stark doft av dålig bensin och dieselångor. Vad gjorde väl det, jag var ju mitt i Havanna! Precis som jag läst så förstod jag att bränslet som används för färdmedlen på Kuba inte är av bästa kvalitet! Känslan av Portugal fanns kvar om man bortsåg från odörerna. Slitna och nedgångna hus, vackert väder och hav!

Till vänster på balkongen såg man de gröna träden som kantar "El Prado", eller Paseo del Martí som gatan heter officiellt efter revolutionen. Om man promenerar norr ut så hamnar man vid strandpromenaden "Paseo Malecón" och havet, mer bilder finns i resedagboken den 23 december.

Utsikten till höger från balkongen visade vänstra hörnan på hotel Plaza (till höger på fotot), byggt under 1800-talet som en privatbostad. 1909 blev det hotell och det har bl a frekventerats av Isadora Duncan, storsångaren Caruso och den ryska balettdansösen Anna Pavlova.
Den mindre byggnaden till vänster om hotel Plaza är/skall bli? ett museum för Havannas brandkår. Det var stängt och helt igenbommat när vi passerade förbi den gamla brandstationen.

Hotel Parque Central
Vårt val av hotell, Parque Central (tidigare ägt av en holländsk kedja - Golden Tulip, nu i spanskt ägo, NH-hoteles) har kritiserats av många för att vara en ful och modern skapelse, men jag kan inte hålla med. Det smälter in fint i det bästa läget av Havanna man kan tänka sig - på norra sidan av Parque Central på gränsen mellan Centro Havanna och La Habana Vieja (gamla stan). Vi hade gångavstånd till allt (nästan) vi ville se. För internetmarodörer fanns det i hotellets "businesscenter" tom tillgång till två! stycken datorer uppkopplade till internet till kostnaden av "endast" US dollar $4.50 i kvarten! Vi avstod ;o)

Efter en rejäl frukost i hotellets matsal träffade vi vår resebyrås representant i Havanna. Han kom med en massa förmaningar om vad vi skulle se upp med i stan, presenterade utflykter vi kunde göra och lämnade till sist sitt telefonnummer dit vi kunde ringa vilken tid som helst på dygnet om vi behövde få assistans. Vi bad honom om hjälp att boka biljetter till showen på La Tropicana under morgondagen.

Efter mötet med resebyrån tog vi hissen längst upp för att besöka hotellets pool på takterassen och för att se på den hänförande utsikten över Havanna. Vi passade på att ta vår första kubanska drink. Den första (men inte sista) blev en mojito.
Det sägs att det var slavarna som började dricka mojito på ön och på 1940-talet blev drinken vida känd genom Ángel Martínez, grundaren av La Bodeguita del Médio, en av de populäraste restaurangerna i La Habana Vieja. Ingredienserna finns här.


Det första vi såg när vi kom längst upp på hotelltaket var en hel drös med blekfeta turister som låg och pressade i solen.
Det hade vi dock inte tid med. Har man bara fyra dagar i Havanna så gällde det att ligga i. Sol och bad fick vänta till de sista dagarna på badorten Varadero.

 

Utsikten från takterassen var hänförande. På vänsterbilden ligger parken Parque Central omgiven av flera kända byggnader. Capitolios kupol, den monumentala teatern Gran Teatro de La Habana och det klassiska hotellet Inglaterra. På högerbilden skymtar man havet där strandpromenaden Paseo Malecón börjar. För att ta sig dit tar man lämpligen en promenad på Paseo del Prado, den trädkantade gatan i mitten på högerbilden.

Kvarteren runt Parque Central
Nej, nu var det hög tid att lämna hotellet och göra stan. Så fort vi klev ut på gatan blev vi antastade av jineteros, dvs "fixare" som vill ordna än det ena, än det andra i utbyte mot de åtråvärda dollarsedlarna. Ganska snart kom vi på en bra taktik. Antingen skakade vi på huvudet och sa på svenska: "Hörö du, vi fårstår inte ett ljud av vad du säger", eller så sa vi på spanska att vi varit i Havanna tidigare och kände till stan som vår egen bakgård. Båda metoderna funkade hyfsat ;o)

Vi började med en promenad i parken Parque Central och kvarteren runt omkring.
Om man bortser från alla fixarna som dök på en överallt så skedde mitt första möte med en kubanska på en parksoffa. Den 84-åriga damen uppmanade mig att se upp med den svarta befolkningen för de var dom stora bovarna och banditerna. Jag skulle inte ha mycket pengar i handväskan och ständigt ha uppsikt över den. Det är nog ett ganska klassiskt beteende att hitta en syndabock, alla är mer eller mindre fattiga på Kuba och förtryckta. Damen var vit och född och uppvuxen i landet. Jag gav henne en amerikansk dollar innan vi skiljdes åt och hon fick nästan tårar i ögonen. Hon önskade mig en riktigt god jul och sa att nu kunde hon få lite festligt i julhelgen, dvs köpa extra ransoner med bröd och mjölk.

Vi styrde stegen mot Capitolio som byggdes mellan åren 1926-29 som en mindre kopia av av Capitolium i Washington. Byggnaden känns nästan som en ironisk kvarleva av amerikanarnas starka inflytande på Kuba under 1920-talet.
Bronsstatyn till vänster är en av två som pryder entrén, de är gjorda av den italienske skulptören Angelo Zanelli. Capitolio fungerade som Kubas parlament fram till revolutionen. Idag inrymmer den ett imponerande bibliotek med 300.000 böcker och några ministerier. Vissa delar av Capitolio är öppet för allmänheten som man kan besöka genom rundturer.


Om man känner för att bli fotograferad i trappan upp till Capitolio så är det inga problem. Killen på bild använde en antik lådkamera. Undrar just om resultatet blev bra?
Från Capitolos trappa hade vi fin utsikt mot Gran Teatro de La Habanas vackra fasad och tornspira i barockstil. Teatern började byggas i början på 1800-talet och avsikten var att bli den största teatern i Latinamerika. Till höger om teatern syns vårt hotell Parque Central.



Nästan mitt emot Capitolio ligger Havannas äldsta biograf, Payret, på Paseo del Prado. Den öppnade redan 1897, ett år efter att Lumiérbröderna presenterade sin cinematiska uppfinning i Paris.



Alldeles bakom Capitolio på Calle Indústria ligger en av de mest välkända cigarrfabrikerna i stan, Real Fábrica de Tabacos Partagás. Det är den största cigarrfabriken på Kuba och den ligger inrymd i en vacker 1800-talsbyggnad. Fabriken grundades av en katalan, Jaime Partagás Ravelo år 1845. Interiören är charmig och förutom att inhandla rökverk så kan man kan slå sig ner i väl nedsuttna skinnfåtöjer och puffa på feta cigarrer. Har man tur kan man få se hur cigarrer rullas för hand. Cigarrer heter inte puros som i Spanien förresten, utan kallas rätt och slätt för tabaco. Att tänka på vid cigarrinköp!


Så var vi tillbaka på den öppna platsen framför Capitolio igen.
Längst bort i mitten på fotot kan man skymta vårt hotell Parque Central.
Nu kände vi att det var dags att hitta på något annat, varför inte spana in lite mer modern byggnadskonst. Vi förberedde oss på färden genom stadsdelen Vedado till Plaza de la Revolución - revolutionstorget.


Necrópolis Colón och Plaza de la Revolución

Innan moderniteterna stannade vi dock till vid Necrópolis Colón, dvs Columbuskyrkogården, som ligger i södra delen av Vedado.
Det är en jättelik kyrkogård som rymmer mer än två miljoner gravar på en yta av 55 hektar.
Necrópolis Colón byggdes mellan 1871- 1886 av en spansk arkitekt vid namn Calixsto de Loira. Ironiskt nog så var de Loira den person som fick "inviga" kyrkogården vid sitt dödsfall 1872.

På fotot till höger visas en begravningsbil vars utseende kändes lika gammal som kyrkogården i sig ;o)

Nu hade vi inte hela dagen på oss, annars hade jag gärnat spatserat runt i den symmetriska kyrkogården för att se alla dess statyer och monument.

De två fotona till vänster är huvudentren, marmorstatyn överst på portalen föreställer de tre teologiska dygderna: tro, hopp och allmosor. Skupturen gjordes av en kuban år 1904, José Villalta de Saavedra.

Så gick färden vidare mot Plaza de la Revolución.
Revolutionstorget är Kubas politiska och kulturella center sedan revolutionen 1959. Hur man kan kalla detta fula, asfalt- och betongdominerade torg för kulturellt center är svårt att förstå.
Vid vårt besök så var torget så gott som folktomt och det var svårt att tänka sig folkmassorna som jublade här efter revolutionen, eller när påven var på statsbesök 1998.

José Martís 109 meter höga monument dominerar revolutionstorget. Själva marmorstatyn över national- och revolutionshjälten är 18 meter hög och han sitter vid foten av tornet.
Vill man få en fin utsikt över Havanna så kan man ta hissen upp till toppen. Inne i monumentet finns förutom tre rum där man kan läsa historien bakom monumentet och dess hjälte även ett auditorium där det hålls konserter och en sal med konstutställningar.



Inrikesministeriets fasad täcks av det gigantiska porträttet av Che Guevara med texen "Hasta la victoria, siempre". Gerillaledaren hade sitt kontor här i början på 1960-talet.
Porträttet är en kopia på det världsberömda fotot på Che taget av pressfotografen Alberto Konda.

På något sätt fick denna byggnads illustration mig att tänka på all affischkonst som man återfinner på Kuba. Ja, det kan nog klassas som en konstart i sig. I alla stadsdelar och utmed vägarna sitter det affischer med sina politiska budskap. Överallt i Havanna kunde man läsa "En cada barrio - revolución" I varje stadsdel - revolution! Budskapen känns lite patetiska, men så är man ju i ett av världens få länder som fortfarande är kommunistiskt.
Det kändes nästan skönt att lämna det sterila Plaza de la Revolución åt sitt öde och få åka tillbaka mot La Habana Vieja, det gamla Havanna. Undrar varför man inte pryder det revolutionära torget lite mer. Läste någonstans att det kommunistiska partiet i början av 1960-talet förbjöd befolkningen att ha krukväxter och blommor hemma för det ansågs borgligt. Kan det var därför som torget är så fult?


På vägen mot gamla stan passerade vi den gamla ryska ambassaden, också den en ful skapelse. Det lär väl inte vara någon större aktivitet där nu för tiden?


På promenad i La Habana Vieja - gamla stan


Det började nästan skymma när vi kom till gamla stan.

Innan vi började vår promenad gjorde vi ett stopp vid cigarrfabriken Romeo y Julieta där vi köpte en låda med cigarrer med samma namn. Romeo y Julieta var Churchills favoritcigarr.
Att tänka på vid cigarrinköp!


Plaza de San Francisco
Vi startade vår promenad vid Plaza de San Francisco som gränsar till den gamla hamnen. Torget grundlades redan runt år 1628 och det var underbart att slippa de fula, moderna 1950-talsbyggnaderna och "kliva rätt in i ett museum". Hela Habana Vieja klassades som ett världskulturarv av Unesco 1982, vilket innebär att inget får rivas. En del har renoverats men mycket, mycket återstår. Vi får hålla tummarna och hoppas att inte för mycket rasar ihop av sig själv, för hela gamla stan är verkligen ett arv för mänskligheten att ta vara på!

På bilden till vänster syns barrockkyrkan Convento e Iglesia de San Fransisco de Asis. Den byggdes 1738 och från det 42 meter höga tornet kan man få en vidsträckt utsikt över Habana Vieja.
På torget framför kyrkan står Fuente de los Leones - lejonbrunnen, en kopia av den kända brunnen i Alhambra, Granada.

På sydsidan av torget råkade vi se en välkänd grön skylt på nedre botten på den högra byggnaden i bild, Benetton!
Det tillhör verkligen ovanligheten att springa på den typen av reklamskyltar och affärer i Havanna. Gissa om man bara kunde handla för amerikanska dollar där. Ingen affär för vanliga kubaner med andra ord...



På vägen mot Plaza de Armas tog vi ett snabbt stopp vid Hostal Valencia för en ölpaus. Hotellet är otroligt vackert och i den fina pation kändes det nästan som vi var tillbaka i Spanien igen. Inredningen var verkligen spansk.



Plaza de Armas
Så kom vi fram till Plaza de Armas, Havannas äldsta torg, där man också tror att staden grundades. Det vackra torget omringas av byggnader vars livstid sträcker sig under 500 år, från 1500- till 1900-talen. På det sättet är torget unikt.

I den lummiga parken i mitten på torget, Parque Céspedes, står en staty föreställande Carlos Manuel Céspedes. Det var han som inledde Kubas självständighetskamp mot spanjorerna och han räknas som nationens fader. Som kuriosa kan nämnas att fram till 1955 stod en staty över den spanske kungen Fernando den VII. När fotot togs så var parken nästan tom, enda sällskapet som Céspedes hade var en kvinna som omsorgsfullt sopade gångarna.

I det nordöstra hörnet av Plaza de Armas ligger El Templete.
Templet som stod färdigt år 1828 ligger på platsen där man tror att Havanna grundades den 16 november 1519. På bilden kan man skönja det legendariska ciebaträdet framför templet (tyvärr avlövat vid vårt besök). Trädet är heligt för ursprungsbefolkningen i centralamerika och det var under ett sådant träd som den första "regeringen" bildades och en mässa hölls vid stadens grundande.

Farmácia Taquechel
Vi fortsatte vår promenad längs Calle Obispo på väg mot nästa torg, Plaza de la Catedral. På vägen kunde vi inte låta bli att kika in i det gamla apoteket Taquechel (Obispo 155). Expediterna bakom disken såg ovanligt sura ut. Antar att det är många som kikar in utan att köpa något ;o) Undvek därför att fotografera dem utan inriktade mig på den vackra inredningen istället.
Apoteket öppnade sina portar för första gången år 1898 av dåvarande ägaren Francisco Taquechel. 1995 genomfördes en totalrenovering. Inredningen är fantastisk med sina kristallkronor i taken, 1600- och 1700-tals glas, italienska majoliaburkar med allehanda spännande innehåll samt antika farmaceutiska- och medicinska hjälpmedel. Det känns som man går ett sekel bakåt i tiden när man kliver in.

På samma gata som Farmácia Taquechel ligger det klassiska hotellet Ambos Mundos, vilket tyvärr inte fastnade på bild. Det var på detta hotell som Hemingway satt på rum nr 511 och skrev ett av sina mästerverk, "Klockan klämtar för dig". Ytterligare lite längre upp på gatan ligger El Floridita, också ett av Hemingways stamlokusställen. Vi sparade dock besöket inför morgondagen, nu gällde det att komma till Plaza de la Catedral innan det skulle bli mörkt.

Runt Plaza de la Catedral
På Plaza de la Catedral utmynnade Zanja Real, Havannas första akvedukt, år 1592. Vattnet leddes in från Almedaresfloden, 11 km längre bort. En 1500-tals plakett på torget talar om var dricksvatten kunde hämtas åt den växande lokalbefolkningen och till sjömännen på skeppen i hamnen.
Byggnaderna runt torget är dock av senare årtal. Katedralen, Catedral de San Cristóbal på bilden till vänster, började byggas år 1748 under övervakning av jesuitpräster. När de blev utvisade från Kuba efter en konflikt med den spanska kronan så tog fransiskanermunkar över och de avslutade bygget år 1777.
Sitt nuvarande namn fick katedralen nästan 20 år senare, 1796. Namnet San Cristóbal - Helige Christofer (efter Columbus förnamn Christofer), kommer från ett rykte där man trodde att den store upptäckarens reliker fanns begravda i kyrkan. Det finns dock inga vetenskapliga belägg för att detta är sant.

Palacio de los Marqueses de Arcos byggdes på 1600-talet.
Från mitten på 1800-talet fungerade byggnaden som Havannas huvudpostkontor och den första brevlådan finns fortfarande på husets vägg och fyller än idag sin funktion. Vill du posta vykort från Kuba rekommenderar jag dock att posta dem från de större hotellen, eller ännu hellre ta med dem hem och posta dem där. Då kommer de garanterat fram fortare. Den imponerande huvudentrén till palatset finns på Calle Mercedes.

Vi hade tänkt att ta en paus och en ny Mojito på en av Havannas mest berömda restauranger, La Bodeguita del Medio (Calle Empredado 207). Det var dock fullsatt så vi avstod.
Före revolutionen var det stambaren för Havannas författare, artister och andra bohemer. Som på så många andra ställen i Havanna, så var det en av Ernest Hemingways favoritbarer. Restaurangen grundades 1942 och var från början en liten livsmedelsaffär. Man satte även upp en bar som serverade alkolhaltiga drycker, efter det - succé!

Vi stannade till vid en annan bar med okänt namn, kommer faktiskt inte ihåg vad den hette, mysigt var det i alla fall.
Det är vanligt med levande musik i barer och på restauranger, ett trevligt inslag.
Bara om musiken på Kuba skulle man kunna skriva en hel bok. Mambo, cha-cha-cha, son, rumba och salsa-rytmer ekar i La Habana Viejas gränder och på dess torg. Kombinationen av den spanska musiken och den afrikanska rytmen har gjort Kubas olika musikstilar världsberömda.

Första kontakten med kubansk press och media
Innan det var dags att uppsöka hotellet efter en lång och händelserik dag så köpte vi lite kvällslektyr.
Dagstidningarna Granma och Trabajadores kostar 20 kubanska centavos stycket. Eftersom vi inte hade några kubanska mynt så gav vi tidningsförsäljaren en amerikansk dollar och bad honom behålla växeln. Han sken upp som en sol för han hade ju gjort dagens klipp ;o)
På en kubansk peso går det 100 centavos, 1 amerikansk dollar motsvarar ungefär 25 kubanska pesos. För vår amerikanska endollarssedel hade vi kunnat köpa ca 125 tidningar!!
Eftersom det är pappersbrist (en av många bristvaror) på Kuba så hade försäljaren inte så många ex att sälja. Pappersbristen märktes också på tidningarnas tjocklek. Den största dagstidningen Granma, "organo oficial del comite central del partido comunista de Cuba", dvs det kommunistiska partiets oficiella organ, bestod av 8 sidor och den kommunistiska fackföreningens tidning Trabajadores av hela 16!
Förstasidorna på båda tidningarna dominerades av Fidel Castros meddelande till landets lärare och utbildningsanstalter - "Mensaje de Fidel a los educadores". Han lovordar och uppmuntrar deras viktiga roll i att utbilda folket i rätt revolutionär riktning. Meddelandet avslutas med orden "Reciban un entrañable y revolucionario abrazo" - ungefär - Ta emot min kära och revolutionära kram ;o)
Pressen på Kuba är hårt censurerad men det var faktiskt ganska kul att skumma igenom de tunna tidningsupplagorna, vissa av artiklarna kan få en att tro att det handlar om en främmande planet.

Om det är något den kommunistiska regimen har lyckats med i alla fall, så är det att råda bot på läsokunnigheten. 1961 genomfördes en massiv kampanj och man lyckades på kort tid så gott som utplåna analfabetismen.

Efter en middag på hotellet tittade vi på kubansk tv. Fidel höll ett en timmes långt tal som också det handlade om Kubas utbildningsväsende. Fantastiska siffror och statistik rabblades upp i en strid ström. Hur orkar han! ;o)
Efter Fidels tal tittade vi på ett avsnitt av det fria folkuniversitetet. Kvällens lektion handlade om historia och började med det forntida Egypten. Programmet var ganska intressant fram till att läraren började dra in klasskampsperspektivet. Då bytte vi kanal till CNN ;o)