27 december:

När jag vakande så gick jag ut och satte mig på balkongen. Vädret var fint och man kunde endast skönja några stackmoln på himlen.

Lite filosoferande på balkongen
Funderade på om jag skulle klara av en dag till utan att göra någonting. Satte mig och läste informationslappen som vi hade fått av resebyrån. På baksidan av pappret stod det om utflykter man kunde göra. Tyvärr så var det nog försent att anmäla sig till dem, för idag var det den sista hela dagen vi hade kvar.

Man kunde få en "Crucero del Sol": En "solkryssning" i en katamaran där baren var fri! Till lunch skulle det serveras hummer, räkor och fisk. Pris: 75 dollar. Aha, det var därför som drinkarna var gratis ;)

Djungelturen lät väldigt spännande ;) "Ett oförglömligt två timmars äventyr" där man skulle få köra vattenscooter. Inkluderat i priset (39 dollar) var livvästar, guide, en cocktail och ett mini-zoo?!

En utflykt till "Cayo Largo" fanns också på programmet. Efter en 30 minuters flygtur skulle man få uppleva de vackraste stränderna på Kuba. Även här ingick en tripp med katamaran, lunch och fri tid för sol och bad vid playa Sirenas. 136 dollar var priset. Varför skall jag förflytta mig från en fin strand till en annan? Nej, det lockade inte.

Minsann, fanns det inte ett Tropicana i Matanzas också! Entrén var betydligt humanare än på det riktiga La Tropicana, 49 dollar. Men det räcker ju med en cabaret på en vecka och skulle den vara bättre? Tveksamt.

Den sista utflykten lockade mig dock. En tripp till den gamla staden Trinidad. Precis som gamla stan i Havanna så är även Trinidad klassad som världskulturarv av Unesco. Det var här alla plantageägarna bodde som gjorde sig rika på det "vita guldet". Staden grundades 1514 och hade sin storhetstid från 1700-talet fram till mitten på 1800-talet, då den första "sockerkraschen" inträffade och priset på socker sjönk i botten.
Plantageägarna byggde sina fantastiska villor och palats i Trinidad och staden skulle bli den vackraste i världen.
Den kallas ibland för "La ciudad de los que tuvo", ungefär "Staden för dem som hade". Palatsen står fortfarande kvar men oftast i ett fallfärdigt skick, som ett minne av stadens glansdagar.

Kommer vi till Kuba någon mer gång så blir detta definitivt en av platserna som jag vill besöka.

Så vaknade maken till sist och det var tid för "same procedure as yesterday", frukost i bufférestaurangen.
När vi väntade på hissen på vårt rumsplan så passade jag på att ta ett foto på playan genom ett fönster.


En dag fylld av lättja
Ja fotona talar väl för sig själva. Vi började med en promenad på stranden.

Det blev en lättare lunch på pizzerian vid stranden igen eftersom vi hade tänkt besöka Villa Xanadú, eller Restaurante Las Américas som den egentligen heter, för middag. Den kända villan syns på det vänstra fotot ovan. Mer om huset och dess byggherre kommer längre ner på sidan.

Efter lunchen var det poolområdet som gällde. Läste ut Leif GW Perssons "En annan tid, ett annat liv". Titeln stämde väl in på hur jag kände mig, dock inte handlingen.
Bakom boken står en daiquiri, visserligen serverad i plastmugg, men god och läskande ändå. Ingredienserna till daiquiri finns här.

När vi tröttnade på att ligga och steka oss i solen så gick vi inomhus igen. Tur var väl det. Vi var röda som kokta augustikräftor! I de behagliga vindarna kände vi inte att solen tog.

När vi kom upp på hotellrummet så var sängen bäddad och ovanpå låg en ny skapelse av Julia. Denna gången hade hon stuckit in en nejlika i handduken. Jag lyfte försiktigt av den från sängen, hade ingen lust att förstöra det fina synintrycket, men nu var det dags för dagens siesta.


Fidels sista tal (för vår del)
Under tiden vi duschade och fräschade till oss innan middagen hade vi på tvn för att höra Fidels tal. Det blev det sista talet för vår del, tyvärr vill jag nästan säga.
Dagens tal började som de tidigare hade gjort, med en massa statistik. Hur var sockerpriset? Hur låg dollarkursen? Ibland tar Fidel hjälp av sina ministrar för att de skall bekräfta att hans siffror är korrekta. En lång harang kom om det imperialistiska USA som genom sitt embargo var skyldiga till att sockerpriset var så lågt. Den sjunkande dollarkursen var också enbart USA:s eget fel?! Det där sista fattade jag inte riktigt, det lät ungefär som USA själva bestämde dollarns värde. Kanske att man resonerar så i en planekonomi? ;o)

Nästa ämne på agendan var Kubas sjukvård. Ett femtiotal hjärtoperationer hade genomförts på en klinik förra året och alla patienter hade överlevt operationen - på kliniken vill säga. Vad som hände i eftervården förtäljer inte historien. Nå, Kuba är känd för privat sjukvård av hög klass i specialsjukhus för de som betalar med amerikanska dollar, men i exemplet med hjärtoperationerna var det en statlig klinik det var fråga om. Jag föreslog skämtsamt att maken kanske skulle stanna kvar på Kuba för att göra sitt stundande hjärtklaffsbyte. Nej, det var han inte pigg på!

Middag i Villa Xanadú (Restaurante Las Américas)
Vi hade först inte fattat att gamla Villa Zanadú var omvandlad till restaurang och ett litet hotell. Eftersom den låg alldeles nästgårds med vårt hotell, vid sidan av golfklubben, så tyckte vi att det kunde bli en värdig plats för en avskedsmiddag på Kuba.

Så promerade vi den korta biten på stigen kantad av palmer till Villa Xanadú. Villan byggdes av den stenrike kemiingenjören Alfred Irénée Dupont de Nemours. Sin förmögenhet hade han skapat genom att sälja dynamit till tyskarna under första världskriget.
Under 1920-talet köpte familjen Dupont upp i princip hela halvön av arvingarna till de kreolfamiljer som ägt marken från början. Sedan började Dupont att stycka av marken och sälja den till amerikaner och kubaner. På kort tid förvandlades den torra, sandiga halvön till ett spelparadis med casinon och med en utbredd prostitution.

Vid höjdpunkten för Duponts karriär som "fastighetsmäklare" anlitades de två arkitekterna Govantes och Cabarrocas (som hade gjort ritningarna för Capitolio i Havanna) för att rita villan. Huset, med sin fasad klädd i importerad italiensk marmor och ädelträ och med en mycket exklusiv inredning, stod klart 1929. Villan med omgivande trädgårdar och golfbana kostade 338.000 dollar att bygga, en enorm summa på den tiden.

Efter revolutionen 1959 gjorde Dupont som så många andra, han flydde landet.
1963 förvandlade den kubanska regeringen villan till "Las Américas", den elegantaste restaurangen i Varadero.

Vi fick efter en stunds väntan ett bord i biblioteket som var möblerat i originalskick. Böckerna fanns kvar i bokhyllorna, jag glömde tyvärr att kolla in titlarna för att se om något cencurerats, och på väggarna hängde foton på Dupontfamiljen.

Vi valde husets specialmeny, en trerättersmiddag där hummer ingick i alla dess former. Priset var förvånansvärt överkomligt, jag hade väntat mig betydligt mer. Dessutom kunde vi använda våra middagskuponger, det hjälpte till ;o)

När kyparen öppnade dörren för oss när vi skulle lämna restaurangen så upplyste han oss att det finns sex lyxiga rum man kan hyra. Då ingår även fritt golfspel på banan. DET kanske vore något för nästa tripp till Kuba? ;o)
Jag vågade inte fråga vad ett rum kostade, däremot fick jag reda på att man måste vara ute i mycket god tid för att reservera rum. Det är alltid fullbelagt.

Värdig avslutning med en Cohiba
Vi avslutade den sista kvällen på Kuba i baren på hotellet. Så originellt ;o)
Skillnaden från tidigare kvällar var att det nu skulle puffas en riktig kubansk cigarr. En Cohiba beställdes in och den tändes på det sätt som expertisen rekommenderar, med en bit cederträ.
När cigarren till sist var upprökt var det hög tid att gå och lägga sig. Morgondagen skulle med all säkerhet bli lång eftersom planet inte skulle lyfta förrän 23.20 på kvällen.